I London blev en del av mig kvar.



Ett vardagshej från en lite kvällsförvirrad och trött person i en gammal soffa alldeles för sent på kvällen. Trött. Det är jag hela tiden. Till och med fast jag sov nästan tolv timmar häromnatten. Jag är stundvis helt okej glad, stundvis nästan sprudlande och stundvis förbannad. Mestadels är jag ledsen och fylld av en evig prestationsångest. Sådant jag älskar har blivit jobbigt. Vi kan ta fotografering som exempel: att knäppa vardagsbilder går på rutin. Jag vrider om kamerans reglage med lätthet, trycker av bilden och justerar ljusstyrka och kontrast. Klart. Men att tänka utanför det går inte längre. Jag skyller på att jag är tom på inspiration, vilket jag absolut är då och då, men mest är jag bara rädd för att inte vara bra nog. Det går knappt att fotografera andra människor längre, i rädslan för att göra dom besvikna. Jag kan få idéer som jag inte törs testa för att jag är rädd att de ska verka konstiga. Till slut orkar hjärnan inte ens försöka längre. Det sorgliga är att fotografering bara är en av alla dessa himla saker jag älskar och egentligen vill göra. Och jag undrar bara: var sjutton tog min stora, livliga fantasi vägen?
 
Men det är också därför, just därför (nu blev det en jäkla massa "därför"), det ska bli så vansinnigt skönt att komma bort från mörka höstluleå i några dagar. Att hänga med bästis, andas in annan luft och bara göra sådant som inte är på rutin. Vi ska peppa varandra, ta hand om oss själva och ha de bästa sju dagarna på hela hösten. Ingenting känns mer behövligt än det. 
 
Hoppas denna resa kan skänka mig lite mod!
 
PS. Tack för att ni skriver så fina saker <3
(Jag kommer besvara era frågor så snart jag har tid)
#1 - - Sofia:

Hörru, fint skrivet. Men du får försöka komma ur den negativa spiralen och förhoppningsvis gör Londonresan susen för kropp och själ!

#2 - - Elin:

Låter nästan som om du har fått en depression, jag känner igen det själv eftersom jag också lider av en sedan två år tillbaka. Mitt tips är att prata med en läkare eller en psykolog så fort som möjligt innan det blir värre. Men förhoppningsvis är det väl bara en kortare period av nedstämdhet, eller så kanske du har brist på d-vitamin. Hur som helst, ta hand om dig. Din blogg är awesome :)

Svar: Jag tror ändå inte det eftersom att det inte känns SÅ allvarligt. Det är väl bara en vanlig himla dipp men ändå. Tack för dina fina ord i alla fall. <3
Amanda Jonsson

#3 - - Maja:

heja heja!

Svar: Puss!
Amanda Jonsson

#4 - - Maja:

heja heja!

#5 - - Anonym:

Längtae ihjäl mig till london med dig bae

Upp