Det är okej.

För prick två år sedan skrev jag detta: 
"Jag blir stressad av valen jag gör och valen jag måste göra. Jag blir stressad när jag tänker på hur fort tiden går. På att jag snart går ut tvåan. Börjar trean och måste göra ett stort projektarbete som jag för det första måste komma på vad jag ska göra i och sedan ta examen. Ta examen och veta vad jag vill göra. Jag vet verkligen inte. Jag vill väl plugga vidare. Det har jag alltid tänkt. Men med vad? Vad ska jag jobba med sen? Vart ska jag bo? Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte."
 
Och nu önskar jag bara att jag kunde lägga armen om sextonåriga, tonårsförvirrade, stressade och ångerfulla Amanda och säga:
 
Det är okej.
Det löser sig. 
Allt kommer gå helt utmärkt faktiskt.
Du kommer bli skoltrött, helt sjukt och sängliggandes skoltrött faktiskt.
Men.
Du kommer klara skolan! 
Det spelar ingen roll om du inte klarar högsta eller ens näst högsta betyg i alla ämnen.
Du kommer klara dig galant ändå.
Och projektarbetet behöver du inte göra så stort och jobbigt som du tror. 
Det är okej att göra saker mindre ifall man inte orkar.
Och det är okej att inte orka.
Plötsligt är tvåan och hela trean över!
Snart springer du ut genom Språklådans portar och skriker i studentmössor.
Snart dricker du öl på en äng med de allra bästa av dina vänner.
Snart får du faktiskt ett sommarjobb.
Trots all ångest och otillräcklighet lyckas du faktiskt få ett sådant med!
Och det är bra, Amanda, att du insett att du inte kan plugga vidare än.
När du ännu inte vet vad du vill göra och att du heller inte orkar.
Även det är okej.
 
Och vet du? 
När du bestämt dig för att det nog smartaste vore att jobba först, innan studierna,
så kommer du, innan du vet ordet av faktiskt:
Få ett jobb.
Ett jobb du trivs helt utmärkt med dessutom.
Du kommer få känna att du faktiskt gör någonting.
Att den du är faktiskt spelar roll.

Vet du, Amanda?
Snart nittonåriga du.
Fastän du inte har någon aning om vad som händer om ett halvår.
Fastän du fortfarande inte vet vad du vill bli när du blir stor,
vad du ska plugga till, vad du ska jobba med senare eller vart du ska bo.
Fastän du inte vet vad du ens vill med ditt liv eller dig själv.

Det är okej.
#1 - - frida:

åh jag går i tvåan och är stressad över så mycket. men känns faktiskt bättre nu. det kanske är viktigare att vara med sina kompisar än att aldrig kunna träffa nån pga plugg

#2 - - alma:

så himla bra skrivet. är precis som du var, 17 år och stressad över allt man ska göra och välja och kunna. allt går så himla fort.

#3 - - Jenny:

Åh vad jag känner igen mig! Jag tar studenten i år och jag är livrädd för vad som kommer att hända sen. För jag vet ju inte vad jag vill. Hela gymnasiet har gått så himla fort och jag kan inte fatta att jag slutar skolan om ca fyra månader. Det skrämmer mig så... Men jag antar att det är okej, att det kommer att ordna sig så som det gjorde för dig. Verkligen lycka till med det du gör! :)

#4 - - Sofia:

Fint skrivet! Ger mig en lugnande känsla inför de tre kommande åren!

#5 - - nathalie.:

megatack. för det ovärderliga lugnet du plötsligt spred.

#6 - - Frida:

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det hjälpte så himla mycket att få läsa just det här just nu. Så fint!

#7 - - Mikaela:

Fin läsning, och skönt att höra för andra vilsna själar!

#8 - - Ida:

Mycket vackert!

#9 - - Ellinor:

Hjälp vad jag behövde läsa det här. Tack!

#10 - - emilia:

så himla fint och klokt skrivet!

#11 - - Lisaa:

Hej Amanda, måste bara säga att du är verkligen så fin. Älskar verkligen din stil, så fint.
Vet du några tips hur man kan förbättra ens självförtroende? Får alltid många blickar och kommentarer av folk som tycker jag ser annarlunda och klär mig annorlunda i min fjällräven och runda glasögon..
Tacksam för svar! Väldigt insperenade blogg<3

Svar: Men åh! Tack så himla mycket. Jag lider av ett himla stort bekräftelsebehov, och av rätt dåligt självförtroende också, tyvärr. Så för mig har det väl hjälpt att fråga mina nära "KAN JAG VERKLIGEN HA PÅ MIG DET DÄR?" och deras svar har liksom övertalat mig. Fast, det viktigaste har ändå varit att bara bestämma för mig själv att: detta är min kropp och den får jag pryda med vadhelst jag vill. Gillar inte folk de så är de upp till dom. Så är det. Men gud vad jag kämpat. För ett år sedan hade jag dött i att bära basker liksom. En sådan värdslig sak! Och för tre år sedan dog jag av att bära kjol. Faktiskt! Det är mest bara att bestämma sig, egentligen.
Kram!
Amanda Jonsson

Upp