Lyckliga gatan.

Hej! Idag är en en sån bra dag!
 
Jag fick besök av Stina, Matilda och Lollo under förmiddagen och det var så fint! Vi hinner ju för sjutton aldrig ses nu för tiden då jag jobbar all tid de är i skolan och de är i skolan all tid jag inte jobbar och sådär. Gillar dom starkt!
 
Sedan traskade jag till jobbet och pratade med trevliga och tacksamma kunder/snälla kollegor och jag trivs så bra så det inte är sant. Får nästan be om ursäkt men jag kan inte sluta prata om det, det är bara så perfekt och jag är så glad över det hela tiden.
 
Och lön har jag minsann också fått så under rasten passade jag på att bjuda Matilda på Condis och så köpte jag mig två par strumpbyxor på rea och en svart polo från Bikbok! Hon tyckte jag såg fransk ut i den, då går det ej att motstå!
 
Nu dricker jag de tre nya théer jag köpt mig idag! Rooibos lingon & blåbär, rooibos hallon & yoghurt samt Stilla doft av vinter. Urgoda med mjölk. Har börjat med sånt och känner mig lite revolutionär. Tips tips tips. Annars är jag glad över att vara hemma en kväll, jag har fått mormor och morfars gamla vinylspelare(!) och lyssnar på klassiskt piano i min polo och page med tekopp i hand och överdriver inte ens, jag är väl bara såhär klyschig. Behagar folk att störa sig på det är det upp till dom men gud vad jag trivs här i mitt lilla rum med min jordglobslampa på. Det bara är så! 
 
Imorgon ska jag och Filip till Ewe och fika tårta med andra familjen och mostrar och grannar och det ska bli så roligt! Är nog nästan mer pepp på hennes artonårsdag än vad hon är själv.
 
Ta hand om er /lyckorusiga Amanda.

Livet är fult och jag sjunger så fint jag kan.

Vi båda är förkylda, äter microvågsugnsvarma kanelbullar mitt i natten och lyssnar på Hosianna. Annars spenderar jag mina dagar på jobbet, dricker säkert sju koppar thé om dagen, tittar för mycket på One Tree Hill, igen, och hinner nästan ingenting annat. Biblioteksböckerna är försenade och kameran ligger fortfarande i kartongen. Jag tänkte bara visa att jag lever, trots att jag inte fotograferat någonting annat än med mobilen(_amandajonsson på Instagram) på den senaste tiden. Nu ska jag göra mig klar, träffa Stina en stund och sedan jobba. Imorgon fyller Ewelina arton så i helgen ska vi fira det. Har mycket att se fram emot! 

Det är okej.

För prick två år sedan skrev jag detta: 
"Jag blir stressad av valen jag gör och valen jag måste göra. Jag blir stressad när jag tänker på hur fort tiden går. På att jag snart går ut tvåan. Börjar trean och måste göra ett stort projektarbete som jag för det första måste komma på vad jag ska göra i och sedan ta examen. Ta examen och veta vad jag vill göra. Jag vet verkligen inte. Jag vill väl plugga vidare. Det har jag alltid tänkt. Men med vad? Vad ska jag jobba med sen? Vart ska jag bo? Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte."
 
Och nu önskar jag bara att jag kunde lägga armen om sextonåriga, tonårsförvirrade, stressade och ångerfulla Amanda och säga:
 
Det är okej.
Det löser sig. 
Allt kommer gå helt utmärkt faktiskt.
Du kommer bli skoltrött, helt sjukt och sängliggandes skoltrött faktiskt.
Men.
Du kommer klara skolan! 
Det spelar ingen roll om du inte klarar högsta eller ens näst högsta betyg i alla ämnen.
Du kommer klara dig galant ändå.
Och projektarbetet behöver du inte göra så stort och jobbigt som du tror. 
Det är okej att göra saker mindre ifall man inte orkar.
Och det är okej att inte orka.
Plötsligt är tvåan och hela trean över!
Snart springer du ut genom Språklådans portar och skriker i studentmössor.
Snart dricker du öl på en äng med de allra bästa av dina vänner.
Snart får du faktiskt ett sommarjobb.
Trots all ångest och otillräcklighet lyckas du faktiskt få ett sådant med!
Och det är bra, Amanda, att du insett att du inte kan plugga vidare än.
När du ännu inte vet vad du vill göra och att du heller inte orkar.
Även det är okej.
 
Och vet du? 
När du bestämt dig för att det nog smartaste vore att jobba först, innan studierna,
så kommer du, innan du vet ordet av faktiskt:
Få ett jobb.
Ett jobb du trivs helt utmärkt med dessutom.
Du kommer få känna att du faktiskt gör någonting.
Att den du är faktiskt spelar roll.

Vet du, Amanda?
Snart nittonåriga du.
Fastän du inte har någon aning om vad som händer om ett halvår.
Fastän du fortfarande inte vet vad du vill bli när du blir stor,
vad du ska plugga till, vad du ska jobba med senare eller vart du ska bo.
Fastän du inte vet vad du ens vill med ditt liv eller dig själv.

Det är okej.
Upp